Torken är en bitch!

Han såg sig omkring men kunde inte se sin systerdotter någonstans.
-STINA! Ropade han genom den stora herrgården. Namnet ekade mellan väggarna.
-STIIIIIINA!?
-Ja!?
Hon stor precis bakom honom på fjärde trappsteget vilket gjorde dem nästan lika långa. Han ryggade till av överrumpelsen och frågade med osäker röst vart hon hade varit.
-Jag har varit på vinden och pratat med kollefinkarna.
-Kollefinkarna?
-Det är dom långa smala som bodde här innnan jorden blev till.
-Okej, men vad bra, då känner dom sig inte ensamma iallafall. Ska vi gå ut och leka lite?
-Nej, vi får inte det, då blir dom arga.
Mörkret bredde in sin slöja över det karga landskapet och vinden tilltog. Det knakade ofta i träbalkarna som sammanfogade de bärande avgörandena i det pampiga huset från början av 1800-talet. När vinden blev starkare lät det som huset jämrade sig och som om något ville bryta sig fri.
-Vilka blir arga?
-Meeeen, kollefinkarna såklart.
Det som han tyckte var lustigt var att han inte hörde någon oro i hennes röst. Han började själv tycka att det kändes olustigt.
-Kollefinkarna blir arga då, upprepade hon sig.
Hennes röst blev skrovlig och hatiskt, hon upprepade sig igen och nu var hennes röst som en försupen mansröst.
-Sluta Stina, vart är dom där kollefinkarna så ska jag ta ett snack med dom.
-Precis bakom dig.
Han vände sig sakta om och det kändes som allt gick i slowmotion. Tre långa smala skuggor stod bara 2 meter bakom honom. Han tittade upp på dem samtidigt som regnet började smattra mot taket. Han såg en grenliknande arm höja sig, längst ut på fingertopparna stack knivliknande naglar ut. SWOSH. Han föll ner på knä. Blodet rann från hanns strupe och rann ner på golvet där han satt.

Det var då jag insåg att systerdottern var min. Det var mitt blod som rann från min strupe och det var jag som stod knäböjd i mitt eget blod och livet sakta rann ur mig.
-Spring Stina, harklade jag ur mig. Men det var försent, de hade redan fått tag på henne. Det sista jag hörde var hennes skrik. Skrik som sakta försvann i mörkret.

Detta drömde jag inatt. Trevligt. Så blir det jämt när drogerna är påväg ur min kropp.