Down with mother earth

27 februari 2005 kom att bliva datumet då Slippery Sal blev ett steg närmare total lycka.

Vi kom fram till Donsol, ett ställe i södra delen av Luzon, den 25 feb. En liten pittoresk by med endast lergator och halmhyddor. Man var tvungen att som turist registrera sig på turistkontoret, när vi gjort det skulle vi ta in på det enda resortet i byn. Det var självklart fullbelagt men det stoppade inte de kreativa filippinarna. Sporadiskt nitade dom upp några lakan runt ett vägglöst uthus, som mest liknade ett picnicbord med halmtak, mitt på stranden där vi hängde upp vara hängmattor för att spendera natten. Hur exotiskt det än låter att sova i hängmattor är det allt annat än bekvämt. Vi beställde därför in ca 48 öl (två flak) delade dem broderligt med mina nyfunna vänner från UK, Norge och Canada och sov sen ganska gott.

Vaknade morgonen därpå av att två av vara ytterligare resekamrater Melon och Maria kom från ett annat ställe i Filippinerna för att sluta upp med oss andra. Det var riktigt roligt att se dem igen och kramar och kärlek utbyttes. Vi gick bort till turistkontoret åter igen och hjälpte dem att registrera sig och för att boka en båt till oss alla. Båten som skulle ta oss ut for att eventuellt hitta en valhaj som vi kunde se och förhoppningsvis simma tillsammans med.

06:15, 27 februari. Båten hämtade oss efter en stadig frukost bestående av färska frukter och svagt kaffe. Vi trodde att vi skulle ut på öppna havet och satt därför relativt avslappnade och fortfarande lite bakis, men redan efter 15 minuters båtfärd ropade våran guide.
-Get ready, gear on, whaleshark ahead!

En aning stressad spottade jag i masken, sköljde den, slet på mig fenorna och satte mig tillsammans med mina 5 kamrater på relingen.
-Now! Jump after me and stay close!
Alla gjorde som han sa. Jag hamnade under vattnet, fick en kallsup, kände hur hjärtat slog dubbla slag, bubblorna omkring mig yrde och adrenalinet började pumpa. Jag visste inte vart jag var eller vart jag skulle titta. Satte upp huvudet över vattenytan och såg guiden simmandes åt det motsatta hållet förhållande till mig. Vänder mig. En stor skugga uppenbarade sig, den närmade sig rakt mot mig med otäck hastighet. Jag snurrade kroppen ett halvt varv tog några kraftiga tag med fenorna. Åtta meter kött och muskler simmade om mig, blott en halvmeter vid sidan om min darrande kropp. På båten påväg ut hade guiden instruerat oss hur vi skulle hålla i hajens ryggfena för att åka med på bästa sätt. (Vilket enligt instruktionsvideon vi såg dagen innan var strängt förbjudet) Jag tog ett djupt andetag och simmade ner ca 2 meter greppade fenan och åkte med. Helt makalöst mäktig känsla! Harmonin var total. Valhajen verkade inte alls skrämd utan lät mig åka snålskjuts så länge jag kunde hålla andan. Harmoni.

Vanligtvis varar en interaktion med en valhaj ca 5 minuter. Vi fick äran att simma med våran första valhaj 55 minuter. En enorm känsla som jag uppenbarligen inte kan förklara på ett rättvist sätt med ord.

Efter de 55 minuterna, uppe i båten satt alla och bara skrattade och skrek.

Detta helt utan berusningsmedel var i särklass det mäktigaste jag någonsin gjort.

(Sensmoral; man behöver inte knark för att uppnå harmoni. Dock krävs en valhaj och de kan ju vara lite luriga att få tag på.)