Vecka 4

Sorry att det har tagit ett tag att skriva. Jag har varit lite nere ett tag men känner hur jag sakta klättrar upp till mitt vanliga apatiska jag.

En tjej som jag har nämt tidigare i bloggen har varit och hälsat på några gånger. Vi har enligt mig det perfekta förhållandet. Kanske inte just nu, när jag är där jag är, men innan var det perfekt. Vi sågs någon gång, ibland två, gånger i veckan och hade inte förpliktelser mot varandra. Vi ringde knappt varandra i veckorna utan hördes bara av dagen innan vi skulle ses. Nu dock, på senaste, har hon börjat fiska efter mer och använder fraser som 'ingen förstår dig som jag' och 'det är dags att ta ett kliv framåt i förhållandet'. Jag har förklarat för henne förut ungefär hur jag är inombords men var tvungen att återge samma förklaring. Om jag ska vara hundra procent ärlig så fattar jag inte varför en tjej som hon, oskyldig och oförstörd vill med en sabbad kille som jag.

Hon lämnade anstalten upprörd och sårad i förrgår. Tydligen gick inte budskapet fram de första tre gångerna jag försökt få henne att fatta att hon inte vill ha mig, utan bara den romantiska spänning som hon ser. Självklart har jag inte berättat alla fucked up saker jag har gjort för då skulle hon inte våga se mig i ögonen - men jag känner att det snart är dags att ge henne större delen av sanningen.

Att jag kommer från ett splittrat hem med alkoholiserad farsa, psykotisk morsa, knark och våld har ju tydligen inte skrämt iväg henne än så det kanske är dags att berätta om stötar man har gjort, folk man sett urinera ner sig av rädslan för killen med bollträ framför sig, vapen och drogsmuggling med allt skit som tillkommer. Kanske då förstår hon att hon inte kan rädda mig med sin flower power, hippie-attityd. Jag önskar verkligen att det kunde räcka för att läka allt som är trasigt, men jag har tillräckligt mycket självdistans för att förstå att så inte är fallet.

(Shit, det där kanske man skulle förklara för socionomen Börje med koftan. Gärna inför 10 smågangstrar, skulle inte tro det.)

Livet innanför murarna vankar annars sin lugna och monotona gång. Tänar, går på samtal, får besök, äter, sover, skiter, promenerar, spelar fotboll, solar, osv. Det som skiljer sig från sist är nog att för varje dag som går, växer viljan att komma härifrån. Det enda som håller mig uppe är besöken och chillenarnas pep talks. En kille ska göra 18 månader och har suttit av 10 utav dom. Han säger att det första halvåret är värst sen kommer det mer i perioder. Hoppas att han har rätt för hans egen och många andras skull. Själv hoppas jag på att komma ut efter den tiden. Annars ska jag fan slakta min advokats morsa. Nej, det blev lite väl hårt kanske. Men jag kommer bli otroligt sänkt om det nu skulle bli så.

Hasta luego hermanitos!